Ett besök på vuxenpsykiatrins öppenmottagning är avklarat. *PUST* Lite lätt ansiktsblind som jag är trodde jag först att läkarn var en helt annan person. . . Han frågade hur jag mådde och om jag åt ordentligt och hur mycket alkohol jag dricker! Hmmm. . . Jag var inte riktigt nöjd med de frågorna. 

Eftersom jag mår så otroligt mycket bättre såg varken han eller jag någon anledning till fortsatta besök där däremot skulle han forska i om de kunde hjälpa mig med en Asperger-utredning. Vi får väl se. Jag är skeptisk. Vem vill slösa vårdresurser på någon som ändå mår rätt bra? Nåja, det visar sig väl.

Medicinen, Oralin, har hjälpt mig att inte fokusera på så mycket "trams", som jag vanligtvis gör, men en sak kan jag inte släppa utan tycker nästan att det bara blir värre- att alla saker måste ligga på sin plats här hemma! Och rakt! Och att om man har fyra glas och ett går sönder vill jag kasta de tre övrig för att det inte ska bli ojämnt i skåpet. Eller att frukterna i fruktskålen måste vara av ojämnt antal, tex tre äpplen, fem apelsiner, en banan osv. Annars ser det fult ut. . . Tyvärr kom jag inte på det förrän efteråt när han frågade om jag hade några "tvång".

Sen har jag en annan jobbig ny grej för mig; jag drömmer mardrömmar VARJE NATT om att någon/några stökar till på olika sätt hemma hos mig eller bland mina saker! Analysera det den som kan! ;)

Jag är verkligen tillbaka igen! Som jag längtade efter att få åka och jobba den här gången och det har inte alls varit jobbigt. Förutom att jag fick migrän. . . Typiskt! Så en dag låg jag sängliggande och kräktes, sov och hade huvudvärk. Medicinen hjälpte inte alls. Oftast gör den det, men vissa gånger funkar den inte alls. Bara att bida sin tid en sån gång. Vilket jag inte alls är bra på.

För övrigt zappade jag mig nyss in i något slags dejtingprogram (amerikanskt förstås) på TV11, "Miljonär säker fru". För första gången hade de en bisexuell deltagare med. Så nu blev jag upptagen. ;)

Sist jag skrev var jag verkligen TRÖTT, men det har vänt även där. Idag vaknade jag halv åtta övertygad om att klockan var långt över nio! Skönt att vara "som vanligt" igen. Jag har alltid varit en morgonmänniska och trivs inte med att sova för länge.

Idag är det dags för kuratorbesök igen och jag är inte lika rädd som förra gången. Sist var jag så nervös att jag skakade hela tiden. Bara tanken på att någon ska rikta hela sin uppmärksamhet mot mig fyller mig med fasa eftersom jag tycker det är oerhört obehagligt att framför allt bli tittad på.

Jag har lärt mig av förra gångens misstag och har bara ett litet ärende inplanerat efter besöket. Sen ska jag ta det lugnt här hemma med tvättmaskinen.

Oj, så trött!   

Sen jag "gick in i väggen" har jag behövt mer sömn än vanligt. Jag vet inte om det beror på medicinen eller om det är kroppens sätt att säga ifrån. I vilket fall som helst sover jag från midnatt till ca nio om jag får sova.

Om jag får sova. . . Det var just det. Igår blev jag väckt 6:30 av min dotter som ringde för att hon hade sån yrsel att hon hade både kräkts och svimmat. Självklart följde jag med henne till vårdcentralen där det konstaterades virus på balansnerven. Obehagligt, men ofarligt.

Idag hade jag min första tid hos kuratorn, som är tänkt att hjälpa mig på livets stig. Prestationsinriktad som jag är var jag "tvungen" att hinna till gymmet innan jag skulle träffa henne för sen skulle jag med dottern och köpa datortillbehör och på eftermiddagen bjuda en kollega på fika eller mat hemma hos mig. Alltså var jag tvungen att ställa klockan på åtta, vilket i sig inte är speciellt tidigt. Egentligen. . . Inte i vanliga fall, men just nu är det tidigt.

Kollegan är skjutsad tillbaka till tåget och nu sitter jag bara här och gapar av trötthet och stirrar rakt ut. Kanske inte så mycket fysisk trötthet som psykisk. Det hade nog räckt med bara kuratorbesöket idag. Lätt att vara efterklok. . .

Kuratorn var mycket bra! Hon lyssnade, pratade inte för långsamt (då blir jag stressad), fick mig att se mig själv "utifrån" och jag hade gott om tid att berätta om mig själv. Jag som hatar att "prata allvar" är nästan chockad över hur bra det gick! Fast, som sagt; det tog på krafterna.

Tacka vet jag att umgås med dator och TV och det är precis vad jag ska ägna resten av kvällen åt.   

När jag tänker efter så har jag alltid haft lättare att identifiera mig med min pappa än med min mamma. Jag fick alltid höra att jag gick som min pappa och som liten funderade jag mycket på om det egentligen inte var meningen att jag skulle ha blivit en pojke, men att det hade blivit något fel.

Samtidigt var jag tjejig på så sätt att jag ville ha rosa tapeter, lekte mycket med dockor och jag hade gärna klänning. Fast jeans har alltid varit favoritplagget! Och gympaskor. . . Precis som min pappa. Volanger och grejer går bort! Det är bara inte jag!

När jag har kjol eller klänning får jag alltid känslan av att vara en karl i kvinnokläder trots mitt kvinnliga utseende. Hur håller man ihop benen liksom? Och hur går man i högklackat? Jag tror det till viss del beror på mitt mindre kvinnliga kroppsspråk. För att inte tala om mitt ovårdade språk. . .

Ibland tänker jag att det ska vara svårt för utomstående att få en bild av mig. Jag ser kvinnlig ut; smal men med lagom kurvor, halvlångt hår och långa ögonfransar. Men sen sitter jag bredbent med armbågarna på knäna, svär och använder könsord i tid och otid. Och det är viktigt att ha störst muskler. Kvinnligt va?!

Nåja, jag trivs med att vara jag! Nu för tiden. . .

Arbetsveckan är över och eftersom mitt jobb är relativt ensamt har jag haft mycket tid att fundera. Det är som att jag inte kommer mig själv inpå livet när jag är hemma och har folk omkring mig. Jag tappar bort mig själv och vet inte vad jag själv vill eller om det är andra som vill saker. Konstigt. . . Jag som alltid sett mig som en som vet vad jag vill. Åtminstone ibland. När jag inreder. . . Och så. . .

Den här veckan har jag insett

• att jag förmodligen inte kommer att klara av att jobba heltid just nu
• att mitt ensamhetsbehov är mycket större än jag trodde
• att jag kanske måste sörja en del gammalt i "kappsäcken" för att må bättre
• en hel del annat som jag glömt igen

Det känns frustrerande att behöva vänta så länge på behandling, att få komma och prata med någon utomstående. Till viss del får jag väl skylla mig själv eftersom jag på mitt första, akuta läkarbesök sa att jag inte behövde prata med någon. . . Ja, ni hör ju; självförnekelse är nog det jag är i särklass bäst på! Jag har övat hårt och länge, fullkomligt omedvetet eller så är jag bara född så här. Vem vet? Mitt första "svarta hål" har jag när jag är fem år och mina föräldrar skiljs och min morfar dör, sen är de stadigt återkommande under alla besvärliga perioder i livet. Inte vet jag om man hunnit öva så mycket på förträngning när man är fem. Eller kanske var det då jag lärde mig och satte ribban?

Det är väl så att det måste komma ut någon gång, någonstans. I söndags satt jag och åkte i ett fullsatt tåg då tårarna plötsligt bara trängde ut ur ögonen! Jag grät inte utan de bara kom ändå! Väldigt mystiskt och väldigt besvärande. Det är som att sorgen svämmade över eftersom jag inte hade vett själv att ta itu med den.

Det blir inte så muntert att läsa här, men jag hoppas ju att det så småningom ska bli bättre och jag är så glad att ni läser! 

Man kan ju tycka att man borde ha koll på vem man är när man för länge sedan passerat 30-strecket, men jag är som sagt inte så bra på att lyssna på mig själv. . .

Därför blev jag minst sagt chockad när jag efter att ha träffat en ny kollega i höstas inte kunde sluta tänka på henne! Jag tittade på hennes facebook-bilder och fascinerades och drömde om henne på nätterna. Jag kunde inte bara skylla på att hon hade utstrålning och var otroligt snygg utan jag betedde mig precis som när man är kär! och begrep ingenting. . .

Efter lite självrannsakan och googlande förstod jag att jag är bisexuell och förstås alltid varit (så klart, det är ju inget man bara plötsligt blir). Det var bara det att jag, som säkert många andra, tänkt att man måste ha haft ihop det med båda könen för att få kalla sig det. Nu vet jag att så inte är fallet. Jag kan bli lika attraherad och intresserad av båda könen, det tog bara ett tag att begripa det.

När jag berättade för min bästa vän (efter en hel del vånda) var hennes svar bara: "Jaså, var det bara det! Det har jag fattat för länge sen!" Gissa om jag blev lättad?

Min kära make, som vet hur krånglig jag är har inte heller tagit illa upp på något vis och det är så klart otroligt skönt. Vi har alltid haft ett ganska öppet förhållande där mycket varit tillåtet så länge det sker under ärlighetens flagg och den andras samtycke. 

Däremot tror jag att jag lämnar mina föräldrar utanför det här. Speciellt efter min mammas ilskna uttalanden om den lesbiska bonden i "Bonde söker fru": "Jag förstår inte varför såna där måste vara med i TV!"

På ett sätt hade det varit lättare om jag varit tonåring. Hur kommer man ut ur garderoben som 30+:are?

Och idag har remissvaret från vuxenpsykiatrin kommit. Jag står i kö för "utredningssamtal".

Jag hade känt det komma länge, bara inte begripit vad det var. Lyssna på mig själv har aldrig varit min grej. Ingen aptit varken på mat, sex eller aktiviteter och många nätter låg jag vaken timtal, till synes pigg. Humöret och hela min person pendlade mellan ilska, hyperaktivitet och apati. Plötsligt en dag orkade jag inte ta mig upp ur sängen. Bara tanken på att kliva upp och göra frukost, välja kläder, borsta tänder och göra allt det där andra fick mig att gråta av utmattning.

På vårdcentralen begrep de mer än jag själv. Jag blev ordinerad Oralin och sjukskrevs trots protester från mig. Jag kan ju inte vara hemma från jobbet! Då kan de tro att jag är arbetsskygg! Kanske det är en del av problemet; att hela tiden ha en tanke om sig själv att man måste vara bäst. . .?

Nu väntar jag på att få komma till psykiatrin och prata av mig och kanske bli lite utredd i största allmänhet. Mitt vanliga, "friska" jag är väl inte så särdeles vanligt, men jag är i alla fall gift med en man, som för det mesta uppskattar mina egenheter och jag vill inte och kan inte vara någon annan än den jag är. Förhoppningsvis kommer jag ur detta som en starkare och klokare människa.