Inlägg publicerade under kategorin Utbränd

Av krangelmaja - 13 februari 2012 08:47

Sist jag skrev var jag verkligen TRÖTT, men det har vänt även där. Idag vaknade jag halv åtta övertygad om att klockan var långt över nio! Skönt att vara "som vanligt" igen. Jag har alltid varit en morgonmänniska och trivs inte med att sova för länge.


Idag är det dags för kuratorbesök igen och jag är inte lika rädd som förra gången. Sist var jag så nervös att jag skakade hela tiden. Bara tanken på att någon ska rikta hela sin uppmärksamhet mot mig fyller mig med fasa eftersom jag tycker det är oerhört obehagligt att framför allt bli tittad på.


Jag har lärt mig av förra gångens misstag och har bara ett litet ärende inplanerat efter besöket. Sen ska jag ta det lugnt här hemma med tvättmaskinen.

ANNONS
Av krangelmaja - 1 februari 2012 17:33

Oj, så trött!   


Sen jag "gick in i väggen" har jag behövt mer sömn än vanligt. Jag vet inte om det beror på medicinen eller om det är kroppens sätt att säga ifrån. I vilket fall som helst sover jag från midnatt till ca nio om jag får sova.


Om jag får sova. . . Det var just det. Igår blev jag väckt 6:30 av min dotter som ringde för att hon hade sån yrsel att hon hade både kräkts och svimmat. Självklart följde jag med henne till vårdcentralen där det konstaterades virus på balansnerven. Obehagligt, men ofarligt.


Idag hade jag min första tid hos kuratorn, som är tänkt att hjälpa mig på livets stig. Prestationsinriktad som jag är var jag "tvungen" att hinna till gymmet innan jag skulle träffa henne för sen skulle jag med dottern och köpa datortillbehör och på eftermiddagen bjuda en kollega på fika eller mat hemma hos mig. Alltså var jag tvungen att ställa klockan på åtta, vilket i sig inte är speciellt tidigt. Egentligen. . . Inte i vanliga fall, men just nu är det tidigt.


Kollegan är skjutsad tillbaka till tåget och nu sitter jag bara här och gapar av trötthet och stirrar rakt ut. Kanske inte så mycket fysisk trötthet som psykisk. Det hade nog räckt med bara kuratorbesöket idag. Lätt att vara efterklok. . .


Kuratorn var mycket bra! Hon lyssnade, pratade inte för långsamt (då blir jag stressad), fick mig att se mig själv "utifrån" och jag hade gott om tid att berätta om mig själv. Jag som hatar att "prata allvar" är nästan chockad över hur bra det gick! Fast, som sagt; det tog på krafterna.


Tacka vet jag att umgås med dator och TV och det är precis vad jag ska ägna resten av kvällen åt.   

ANNONS
Av krangelmaja - 23 januari 2012 15:37

Dagens läkarbesök resulterade i en sjukskrivning på 50%. Läkaren ville skriva 100% och jag ville ha den på 25%. . . Nu återstår bara att få ihop det med jobbet. . .

Av krangelmaja - 18 januari 2012 19:10

Tankarna fladdrar åt alla håll och kanter och jag har otroligt svårt att fokusera! På dataskärmen har jag sju olika flikar uppe som jag klickar upp och ner och så fort jag reser mig för att hämta något eller göra något tar det bara sekunder innan jag glömt varför jag reste mig. . .


Nästa läkartid låg några veckor bort, men jag ringde idag och bokade om till måndag. Måste nog bli sjukskriven på deltid åtminstone. Där gjorde jag det igen; klickade upp en annan flik och glömde bort vad jag höll på med. Jag är så stressad utan att jag begriper varför! Dessutom är jag väldigt darrhänt ofta och det känns som att det hänger ihop med blodsockret. Har alltid haft lätt att känna av högt och lågt blodsocker, men har inga fel när man tar prover. Blir darrig och illamående och äter jag godis får jag huvudvärk. De förklarar det med att det är normalt när man är lång och smal, men just nu verkar det värre än vanligt. Sen undrar jag hur det är med blodtrycket. Det känns som att det bultar i huvudet och öronen ibland. . . 


Tur i oturen är att jag är ensam hemma till på fredag kväll vilket underlättar för mig. Tyvärr mår jag oftast bäst ensam. Dumt bara att komma på det när man redan har man och barn. . . Som jag självklart tycker om.


En positiv sak idag var att jag inte sov lika länge som jag gjort på senaste tiden och jag tog mig iväg till gymmet utan alltför mycket motvilja. Nu blir det nog soffläge resten av kvällen.

Av krangelmaja - 17 januari 2012 18:59

Arbetsveckan är över och eftersom mitt jobb är relativt ensamt har jag haft mycket tid att fundera. Det är som att jag inte kommer mig själv inpå livet när jag är hemma och har folk omkring mig. Jag tappar bort mig själv och vet inte vad jag själv vill eller om det är andra som vill saker. Konstigt. . . Jag som alltid sett mig som en som vet vad jag vill. Åtminstone ibland. När jag inreder. . . Och så. . .


Den här veckan har jag insett

  • att jag förmodligen inte kommer att klara av att jobba heltid just nu
  • att mitt ensamhetsbehov är mycket större än jag trodde
  • att jag kanske måste sörja en del gammalt i "kappsäcken" för att må bättre
  • en hel del annat som jag glömt igen

Det känns frustrerande att behöva vänta så länge på behandling, att få komma och prata med någon utomstående. Till viss del får jag väl skylla mig själv eftersom jag på mitt första, akuta läkarbesök sa att jag inte behövde prata med någon. . . Ja, ni hör ju; självförnekelse är nog det jag är i särklass bäst på! Jag har övat hårt och länge, fullkomligt omedvetet eller så är jag bara född så här. Vem vet? Mitt första "svarta hål" har jag när jag är fem år och mina föräldrar skiljs och min morfar dör, sen är de stadigt återkommande under alla besvärliga perioder i livet. Inte vet jag om man hunnit öva så mycket på förträngning när man är fem. Eller kanske var det då jag lärde mig och satte ribban?


Det är väl så att det måste komma ut någon gång, någonstans. I söndags satt jag och åkte i ett fullsatt tåg då tårarna plötsligt bara trängde ut ur ögonen! Jag grät inte utan de bara kom ändå! Väldigt mystiskt och väldigt besvärande. Det är som att sorgen svämmade över eftersom jag inte hade vett själv att ta itu med den.


Det blir inte så muntert att läsa här, men jag hoppas ju att det så småningom ska bli bättre och jag är så glad att ni läser! 

Av krangelmaja - 15 januari 2012 14:13

Att jobba går förvånansvärt bra, men som alltid har jag svårt med lagom. Första dagen var jag så exalterad att jag nästa dag låg sjuk i maginfluensa och feber på ett hotellrum långt hemifrån. Jo, för jag börjar inse att det kanske är det det beror på; att jag är så förtvivlat bra på att INTE lyssna på mig själv, som gjort att sjukdomarna bara avlöst varandra det senaste året. Men vad gör man när man inte törs lyssna på sig själv??

Av krangelmaja - 7 januari 2012 19:06

För att känna att jag gör några slags framsteg i mitt dåliga mående kom jag på att jag kunde mäta på en tiogradig skala, där 10 är sämt och 1 är bäst, hur dåligt eller bra jag mår. Den dag jag "klappade ihop" var en 9:a (det som fattades för att det skulle varit en 10:a är att jag hade velat ta livet av mig, men det ville jag inte och vill inte!). Första två veckorna därefter pendlade mellan 9 och 7 och nu efter nästan en månad är jag oftast mellan 8 och 6. 


Mest saknar jag att skratta. Det tog flera veckor innan jag kunde skratta. Nu händer det ibland, men inte så ofta som jag brukar. Så sällan att jag tycker det känns konstigt i ansiktet att använda skrattmusklerna. . .

Av krangelmaja - 6 januari 2012 19:12

Det går upp och det går ner. Idag gick jag upp ur sängen och sedan ramlade jag ner som en pannkaka. Det räckte med för många telefonsamtal (som jag inte ens orkade besvara) och en liiiiten tanke på jobbet, som jag envisas med att återgå till på tisdag. . . Som tur är får jag gå bredvid en kollega de första dagarna. På så vis har jag bra chefer- de är förstående. 


För min del känns det dessutom som om jag är mer stressad hemma där jag måste vara en snygg, trevlig, sexig, hårfri och glad fru som lagar god mat. Och vara en bra vän och syster som ställer upp och bjuder på middagar och passar barn. För att inte tala om att vara en pedagogisk mamma till ett halvvuxet barn med Aspergers syndrom! *PUST* På jobbet behöver jag "bara" jobba. . .


Medicinen hade fruktansvärda biverkningar de första två veckorna. Jag tappade känseln, blev yr, trött och illamående och hade svårt att känna när jag var kissnödig. Som tur är gav de med sig successivt och nu kan jag inte direkt känna av några konstigheter som jag kan koppla till medicinen. Däremot spökar mitt blodsocker känns det som. Jag har haft problem med det förut, men inte så här mycket och inga tester visar något!


Annars är jag TRÖTT! Så obeskrivligt trött. Jag sover 10 timmar/natt och det verkar aldrig bli bättre. (Sa jag att de glömde tålamodet när de tillverkade mig?) 


Mannen pendlar mellan att vara irriterad på mig och tycka att jag ska "rycka upp mig" och att vara hur gullig och orolig som helst. Själv roade jag mig med lite oskyldigt flirtande på gymmet på förmiddagen. . . Och inte med min man. . . Dåligt samvete? Nej, flirtande får mig att må bra och jag ser det mer som en hobby. Jag vet att han jag flirtade med är upptagen och tar därför för givet att det var lika oskyldigt från hans sida. Dessutom är jag en gladare fru mot min egen man när jag fått roa mig på egen hand en stund och vem gillar inte lite uppskattning? 

Presentation


Mitt i livet upptäcker jag att jag är bisexuell och drabbas nästan samtidigt av s k "utbrändhet" vilket gör att jag kommer i kontakt med psykiatrin där en efterlängtad utredning föreslås. Kanske jag har Asperger precis som min dotter?

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Andra bloggar

Följ bloggen

Följ Krångelmaja med Blogkeen
Följ Krångelmaja med Bloglovin'

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se