Jag hade känt det komma länge, bara inte begripit vad det var. Lyssna på mig själv har aldrig varit min grej. Ingen aptit varken på mat, sex eller aktiviteter och många nätter låg jag vaken timtal, till synes pigg. Humöret och hela min person pendlade mellan ilska, hyperaktivitet och apati. Plötsligt en dag orkade jag inte ta mig upp ur sängen. Bara tanken på att kliva upp och göra frukost, välja kläder, borsta tänder och göra allt det där andra fick mig att gråta av utmattning.

På vårdcentralen begrep de mer än jag själv. Jag blev ordinerad Oralin och sjukskrevs trots protester från mig. Jag kan ju inte vara hemma från jobbet! Då kan de tro att jag är arbetsskygg! Kanske det är en del av problemet; att hela tiden ha en tanke om sig själv att man måste vara bäst. . .?

Nu väntar jag på att få komma till psykiatrin och prata av mig och kanske bli lite utredd i största allmänhet. Mitt vanliga, "friska" jag är väl inte så särdeles vanligt, men jag är i alla fall gift med en man, som för det mesta uppskattar mina egenheter och jag vill inte och kan inte vara någon annan än den jag är. Förhoppningsvis kommer jag ur detta som en starkare och klokare människa.