HURRA!! Jag är så GLAAAD!! Idag har jag fått min diagnos och äntligen känns det som att det är tillåtet att vara JAG precis som jag är! 

Läkaren sa att enligt skattningarna jag gjort låg jag långt över "gränsvärdet" så det rådde absolut ingen tvekan, men hon såg ju samtidigt att jag är en person som fungerar i samhället och i ett "vanligt" liv. Fast jag är inte så bra på att hålla ordning på papper och min post. . .

Vi diskuterade även bipolär sjukdom eftersom jag på sista tiden upplevt ett mer upp-och-ner-beteende hos mig själv, men det kunde eventuellt vara en biverkning av medicinen (Oralin) och det är inte mitt huvudsakliga bekymmer i vilket fall som helst. Det är inte så att jag kliver upp mitt i natten och börjar tapetsera eller är vaken i flera dygn. Att kliva upp klockan sex när man är ledig och städa kan ju inte räknas. . . Jag fick ett papper att fylla i för egen del för att se hur dessa svängningar yttrar sig för att i så fall ha mer "kött på benen" (äckligt uttryck!) vid ett eventuellt framtida läkarbesök.

Nu återstår nästa steg; att berätta för omgivningen, men jag är inte säker på att det är så många jag behöver berätta för. Alla behöver ju inte veta.

Imorgon är det den STORA DAGEN!! Jag ska till psykiatri- mottagningen för att göra min utredning. Antagligen ska jag väl få "stå till svars" för mina svarsalternativ i frågeformulären jag skickat in. Jag kommer nog vara lite nervös. . .

På sista tiden har jag bara längtat efter ensamhet (mer än vanligt). Jag tror att det beror på att maken och jag varit lediga tillsammans i över en vecka. Dessutom har hans son varit här och grannar och vänner har kommit och gått genom vår ytterdörr, men nu väntar en tid av mycket ensamhet för mig och trots att det känns så himla skönt skäms jag alltid eftersom jag ändå valt att gifta mig och skaffa barn (Jag skyller på att jag inte begrep bättre) och självklart tycker jag ju om min man och min dotter!

Jag återkommer om morgondagen. . .

Under min dotters utredning fick jag upp ögonen för en massa "konstiga" saker även hos mig själv. Jag har aldrig lidit av att vara jag, men jag har alltid känt mig annorlunda.

Något som alltid varit besvärligt är att jag haft svårt att se skillnad på människor och äntligen har jag förstått varför! Om jag ska beskriva en person jag sett kan jag ofta tala om ett smycke de haft på sig, vilka skor de hade, hur öronen eller deras händer såg ut. Däremot vet jag sällan vilken färg de har på ögonen. Jag fokuserar på detaljer istället för helheten i ett ansikte. Att jag dessutom alltid tyckt att det är obehagligt att se folk i ögonen gör ju inte det hela lättare. Det är inte ens säkert att jag har tittat på deras ansikte så hur ska jag känna igen dem nästa gång?! Och om jag letar efter "hon med röd jacka" så är det ju inte säkert att hon har röd jacka alltid. Tvärtemot är det ganska troligt att hon inte alltid har röd jacka.

Men på sista tiden har jag upptäckt hur jag faktiskt känner igen folk! På deras sätt att gå! Alltså ser jag lättare på avstånd vem som kommer än på nära håll. Plötsligt blev mitt "handikapp" blev en TILLGÅNG i vissa situationer! :D

Här har jag gått och trott att det skulle ta lång tid att få sin utredning gjord, men tji fick jag!! Redan för ett par veckor sedan hade jag fått ett brev med en tid till psykiatrin. Problemet var bara att jag inte kunde gå på det besöket och ringde därför för att boka om, men se det var inte så lätt! Jag kunde på telefon boka av mitt besök, men fick sedan nöja mig med att vänta på att få en ny tid hemskickad med posten. . . Risken är alltså att samma sak händer igen även om jag på telefon talade om vilka dagar jag säkrast kan komma.

Otroligt dumt system, som gör att det känns som att man måste vara sjukskriven för att kunna komma på besök till psykiatrin. Är det inte bra att man mår så pass bra att man kan jobba och sköta sitt liv?

Tursamt nog fick jag en enkät bara några dagar senare där jag fick frågor om mitt senaste besök inom psykiatrin så då passade jag på att påpeka detta. Ibland har man tur. Nu har det gått två veckor (minst) sedan jag ringde och avbokade och jag har ännu inte fått någon ny tid. . . 

I veckan skulle min 19-åriga dotter bli fotograferad. Som jag tidigare har berättat är hon diagnostiserad med Asperger, men klarar sig mycket bra för det mesta.

Hos fotografen hände dock en typiskt "Aspergig" sak. Fotografen ber dottern flytta näsan lite åt höger varpå hon ser helt bestört ut och påpekar att hon inte kan flytta sin näsa eftersom den sitter fast. . .

Påsken lider mot sitt slut och även jag är totalt slut trots att vi mest varit hemma och tagit det lugnt. Det blev lite för mycket umgänge för vad jag egentligen orkar med, men man vill ju gärna träffa sina närmaste så här under påsken (har jag hört).

Ca två timmar med min syster och hennes tre relativt små barn två dagar i rad har gjort mig näst intill apatisk. När maken dessutom bjöd in grannen på kaffe idag efter maten och grannen konstant, i trettio minuter, trummade med fingrarna hårt i bordet medan han pladdrade höll jag på att ramla ner under bordet av utmattning! (Är det bara jag som blir fysiskt illamående av för mycket umgänge och oljud?!)

Nu sitter jag här och är glad att jag orkade släpa mig till duschen, vilket jag hade tänkt strunta i, eftersom jag har så svårt att sova när jag känner mig smutsig (har ju ett ovanligt bra luktsinne och kan inte sova om det luktar fel). Resten av kvällen ska tillbringas i TV-soffan och jag har en hel veckas ledighet kvar framför mig!

Dagen började bra. Jag klev upp tidigt, gjorde frukost och läste DN en timme. Skööönt!!

Sen började dotterns "telefonterror". Jag avskyr verkligen att behöva prata de första timmarna efter att jag klivit ur sängen och speciellt i telefon! Tyvärr håller det dåliga humöret i sig och nu sitter jag och retar upp mig på all förba**ad reklam som blinkar och far runt på varenda sida man går in på på nätet och all dålig musik på radio!

Samtidigt blir jag irriterad på mig själv som inte kan bete mig vuxet ens mot mitt eget barn. Funderar lite på om det kan ha med spiralen att göra. . .? Enligt vad jag fick förklarat för mig skulle hormonpåverkan i kroppen vara marginell, men häromdagen fick jag en riktig migränattack ihop med att jag fick mens (igen) och så var det när jag åt p-piller. Även humöret i samband med pms var värre förr när jag åt p-piller.

Att jag dessutom blöder så pass mycket att jag inte kan träna gör inte saken bättre! Allt är med andra ord SKIT så se upp där ute! ;)

Igår postade jag alla frågeformulär till psykiatrin. Självklart kunde jag inte nöja mig med en del av de färdiga svarsalternativen utan bifogade en knallrosa post-it-lapp med svar rörande några av frågorna. Vi får väl se om jag får bakläxa. . .

Angående min bisexualitet får jag ofta frågor om vad min man säger. Han säger ingenting. Lika lite som jag skulle säga något om han berättade något liknande. Vi har alltid varit väldigt öppna mot varandra. I helgen såg vi på Melodifestivalen och "slogs om" Lisa Miskovsky ;D