Imorgon är det den STORA DAGEN!! Jag ska till psykiatri- mottagningen för att göra min utredning. Antagligen ska jag väl få "stå till svars" för mina svarsalternativ i frågeformulären jag skickat in. Jag kommer nog vara lite nervös. . .

På sista tiden har jag bara längtat efter ensamhet (mer än vanligt). Jag tror att det beror på att maken och jag varit lediga tillsammans i över en vecka. Dessutom har hans son varit här och grannar och vänner har kommit och gått genom vår ytterdörr, men nu väntar en tid av mycket ensamhet för mig och trots att det känns så himla skönt skäms jag alltid eftersom jag ändå valt att gifta mig och skaffa barn (Jag skyller på att jag inte begrep bättre) och självklart tycker jag ju om min man och min dotter!

Jag återkommer om morgondagen. . .

Påsken lider mot sitt slut och även jag är totalt slut trots att vi mest varit hemma och tagit det lugnt. Det blev lite för mycket umgänge för vad jag egentligen orkar med, men man vill ju gärna träffa sina närmaste så här under påsken (har jag hört).

Ca två timmar med min syster och hennes tre relativt små barn två dagar i rad har gjort mig näst intill apatisk. När maken dessutom bjöd in grannen på kaffe idag efter maten och grannen konstant, i trettio minuter, trummade med fingrarna hårt i bordet medan han pladdrade höll jag på att ramla ner under bordet av utmattning! (Är det bara jag som blir fysiskt illamående av för mycket umgänge och oljud?!)

Nu sitter jag här och är glad att jag orkade släpa mig till duschen, vilket jag hade tänkt strunta i, eftersom jag har så svårt att sova när jag känner mig smutsig (har ju ett ovanligt bra luktsinne och kan inte sova om det luktar fel). Resten av kvällen ska tillbringas i TV-soffan och jag har en hel veckas ledighet kvar framför mig!

Jag veeeeet att jag är pedant, men ändå kan jag inte hjälpa stressen som kommer över mig när jag kommer hem och ser att diskbänken inte är ren, kranen i köket är full av fingeravtryck och sakerna i köksskåpen huller om buller. Blää!! Då hjälper det inte att mannen ansträngt sig och dammsugit och torkat golven (men inte den där äckliga fläcken från sopppåsen i hallen. . .) innan han åkte. Att han dessutom lämnat en fuktig skurhink på parketten så det blivit en vit fläck där gör inte saken bättre. SUCK!!

Igår postade jag alla frågeformulär till psykiatrin. Självklart kunde jag inte nöja mig med en del av de färdiga svarsalternativen utan bifogade en knallrosa post-it-lapp med svar rörande några av frågorna. Vi får väl se om jag får bakläxa. . .

Angående min bisexualitet får jag ofta frågor om vad min man säger. Han säger ingenting. Lika lite som jag skulle säga något om han berättade något liknande. Vi har alltid varit väldigt öppna mot varandra. I helgen såg vi på Melodifestivalen och "slogs om" Lisa Miskovsky ;D

Jag har så vansinnigt dåligt samvete för en sak. . . Jag tycker inte att jag varken borde ha skaffat barn eller gift mig eftersom jag inte kan ge varken min dotter eller min man det de är värda. Mitt behov av ensamhet är så fysiskt att det alltid gått ut över dem. Inte så att de klagar, men det känns ändå. . . 

En annan sak jag förstått på sista tiden är att jag kan tycka lika mycket om en plats, ett träd eller ett hus som en människa och det nöter också på samvetet.

Annars mår jag egentligen fantastiskt!! 

Tankarna fladdrar åt alla håll och kanter och jag har otroligt svårt att fokusera! På dataskärmen har jag sju olika flikar uppe som jag klickar upp och ner och så fort jag reser mig för att hämta något eller göra något tar det bara sekunder innan jag glömt varför jag reste mig. . .

Nästa läkartid låg några veckor bort, men jag ringde idag och bokade om till måndag. Måste nog bli sjukskriven på deltid åtminstone. Där gjorde jag det igen; klickade upp en annan flik och glömde bort vad jag höll på med. Jag är så stressad utan att jag begriper varför! Dessutom är jag väldigt darrhänt ofta och det känns som att det hänger ihop med blodsockret. Har alltid haft lätt att känna av högt och lågt blodsocker, men har inga fel när man tar prover. Blir darrig och illamående och äter jag godis får jag huvudvärk. De förklarar det med att det är normalt när man är lång och smal, men just nu verkar det värre än vanligt. Sen undrar jag hur det är med blodtrycket. Det känns som att det bultar i huvudet och öronen ibland. . . 

Tur i oturen är att jag är ensam hemma till på fredag kväll vilket underlättar för mig. Tyvärr mår jag oftast bäst ensam. Dumt bara att komma på det när man redan har man och barn. . . Som jag självklart tycker om.

En positiv sak idag var att jag inte sov lika länge som jag gjort på senaste tiden och jag tog mig iväg till gymmet utan alltför mycket motvilja. Nu blir det nog soffläge resten av kvällen.

Det går upp och det går ner. Idag gick jag upp ur sängen och sedan ramlade jag ner som en pannkaka. Det räckte med för många telefonsamtal (som jag inte ens orkade besvara) och en liiiiten tanke på jobbet, som jag envisas med att återgå till på tisdag. . . Som tur är får jag gå bredvid en kollega de första dagarna. På så vis har jag bra chefer- de är förstående. 

För min del känns det dessutom som om jag är mer stressad hemma där jag måste vara en snygg, trevlig, sexig, hårfri och glad fru som lagar god mat. Och vara en bra vän och syster som ställer upp och bjuder på middagar och passar barn. För att inte tala om att vara en pedagogisk mamma till ett halvvuxet barn med Aspergers syndrom! *PUST* På jobbet behöver jag "bara" jobba. . .

Medicinen hade fruktansvärda biverkningar de första två veckorna. Jag tappade känseln, blev yr, trött och illamående och hade svårt att känna när jag var kissnödig. Som tur är gav de med sig successivt och nu kan jag inte direkt känna av några konstigheter som jag kan koppla till medicinen. Däremot spökar mitt blodsocker känns det som. Jag har haft problem med det förut, men inte så här mycket och inga tester visar något!

Annars är jag TRÖTT! Så obeskrivligt trött. Jag sover 10 timmar/natt och det verkar aldrig bli bättre. (Sa jag att de glömde tålamodet när de tillverkade mig?) 

Mannen pendlar mellan att vara irriterad på mig och tycka att jag ska "rycka upp mig" och att vara hur gullig och orolig som helst. Själv roade jag mig med lite oskyldigt flirtande på gymmet på förmiddagen. . . Och inte med min man. . . Dåligt samvete? Nej, flirtande får mig att må bra och jag ser det mer som en hobby. Jag vet att han jag flirtade med är upptagen och tar därför för givet att det var lika oskyldigt från hans sida. Dessutom är jag en gladare fru mot min egen man när jag fått roa mig på egen hand en stund och vem gillar inte lite uppskattning?