Oj, så trött!   

Sen jag "gick in i väggen" har jag behövt mer sömn än vanligt. Jag vet inte om det beror på medicinen eller om det är kroppens sätt att säga ifrån. I vilket fall som helst sover jag från midnatt till ca nio om jag får sova.

Om jag får sova. . . Det var just det. Igår blev jag väckt 6:30 av min dotter som ringde för att hon hade sån yrsel att hon hade både kräkts och svimmat. Självklart följde jag med henne till vårdcentralen där det konstaterades virus på balansnerven. Obehagligt, men ofarligt.

Idag hade jag min första tid hos kuratorn, som är tänkt att hjälpa mig på livets stig. Prestationsinriktad som jag är var jag "tvungen" att hinna till gymmet innan jag skulle träffa henne för sen skulle jag med dottern och köpa datortillbehör och på eftermiddagen bjuda en kollega på fika eller mat hemma hos mig. Alltså var jag tvungen att ställa klockan på åtta, vilket i sig inte är speciellt tidigt. Egentligen. . . Inte i vanliga fall, men just nu är det tidigt.

Kollegan är skjutsad tillbaka till tåget och nu sitter jag bara här och gapar av trötthet och stirrar rakt ut. Kanske inte så mycket fysisk trötthet som psykisk. Det hade nog räckt med bara kuratorbesöket idag. Lätt att vara efterklok. . .

Kuratorn var mycket bra! Hon lyssnade, pratade inte för långsamt (då blir jag stressad), fick mig att se mig själv "utifrån" och jag hade gott om tid att berätta om mig själv. Jag som hatar att "prata allvar" är nästan chockad över hur bra det gick! Fast, som sagt; det tog på krafterna.

Tacka vet jag att umgås med dator och TV och det är precis vad jag ska ägna resten av kvällen åt.   

När jag tänker efter så har jag alltid haft lättare att identifiera mig med min pappa än med min mamma. Jag fick alltid höra att jag gick som min pappa och som liten funderade jag mycket på om det egentligen inte var meningen att jag skulle ha blivit en pojke, men att det hade blivit något fel.

Samtidigt var jag tjejig på så sätt att jag ville ha rosa tapeter, lekte mycket med dockor och jag hade gärna klänning. Fast jeans har alltid varit favoritplagget! Och gympaskor. . . Precis som min pappa. Volanger och grejer går bort! Det är bara inte jag!

När jag har kjol eller klänning får jag alltid känslan av att vara en karl i kvinnokläder trots mitt kvinnliga utseende. Hur håller man ihop benen liksom? Och hur går man i högklackat? Jag tror det till viss del beror på mitt mindre kvinnliga kroppsspråk. För att inte tala om mitt ovårdade språk. . .

Ibland tänker jag att det ska vara svårt för utomstående att få en bild av mig. Jag ser kvinnlig ut; smal men med lagom kurvor, halvlångt hår och långa ögonfransar. Men sen sitter jag bredbent med armbågarna på knäna, svär och använder könsord i tid och otid. Och det är viktigt att ha störst muskler. Kvinnligt va?!

Nåja, jag trivs med att vara jag! Nu för tiden. . .

Efter dagens artikel i Aftonbladet är det hög tid att skriva om endometrios! En mycket vanlig kvinnosjukdom, som jag och många med mig lider av. Att man dör av det tillhör, precis som det också står i tidningen, extrema undantag.

För mig började det med kraftiga menssmärtor i tonåren. Jag hade så ont att jag ofta somnade. Jag vet att det kan låta konstigt, men jag reagerar så på smärta. Somnade t o m under min förlossning. . . Jag har alltid haft kraftig mens- blött mycket och länge, men mensen har åtminstone varit regelbunden.

När jag så i 30-årsåldern fick en mellanblödning tog jag det på allvar, som man ska och sökte läkare. Efter en ultraljudsundersökning fick jag veta att jag hade en cysta på ena äggstocken, stor som ett ägg. Jag blev förskräckt, men det var ingen fara. Troligtvis. . . Helt säkra kunde de inte vara förrän de opererat.

Jag blev opererad genom titthål och cystan samt en bit av ena äggstocken avlägsnades. Efter det medicinerades (oj, där kom jag på att jag har glömt ta mina Oralin idag!!) jag i sex månader med en medicin som gör att man hamnar i ett tillfälligt klimakterium eftersom det "svälter ut" bildandet av nya cystor. Efter det ser jag inte fram emot den perioden i livet. . . Svettigt var bara förnamnet!

Länge efter det klarade jag mig med relativt normala menstruationer, men hade flera tidiga missfall. Under de senaste åren har jag börjat blöda mer och mer. Ibland så mycket att jag inte kan gå från toaletten för att det fullkomligt skvalar ut blod! De största tampongerna räcker inte ens en timme. Mensvärk har jag oftast inte så jättemycket däremot kramper i tarmarna, vilket gör nog så ont, de första dagarna.

Det var nu snart tre år sedan jag sökte för detta senast och ville bli opererad, men då fick jag svaret att cystan måste vara minst 5 cm och min var något mindre. . . I min värld är det helt galet! Du kan ju ha en massa besvär, men bara en liten cysta eller tvärtom. Det enda de kunde erbjuda var p-piller, men det mår jag inte bra av att äta så jag provade en vecka sen slutade jag med dem.

Nu har jag lyckats få en tid på gyn-mottagningen så nu är det bara att hålla tummarna för operation. Hormonpiller av olika slag blir det inte tal om! Då får jag fortsätta blöda ett tag till.

Jag skriver om det här eftersom jag vet att det är en relativt vanlig sjukdom, som det pratas för lite om.

Dagens läkarbesök resulterade i en sjukskrivning på 50%. Läkaren ville skriva 100% och jag ville ha den på 25%. . . Nu återstår bara att få ihop det med jobbet. . .

Plötsligt har 25-öringen trillat ner tror jag! Varför jag mår så dåligt som jag gör.

Min dotter fick sin Asperger-diagnos för två år sedan som 17-åring. Redan långt innan hade jag börjat misstänka att det var något jag själv "led" av. Jag led verkligen inte av det, men hade länge märkt att jag inte fungerar som andra. De flesta uppfattar nog mig som glad och rolig, men vad de inte vet är att det är en roll jag spelar och när jag inte orkar spela den rollen är jag bara tyst, menlös och intetsägande och folk, även min man, uppfattar mig som sur vilket jag inte alls är.

Att alltid tvingas spela en roll ihop med andra människor är förstås oerhört påfrestande och om man dessutom har svårt för när saker inte ligger på sin rätta plats och dagarna inte blir som man själv tänkt sig blir livet oerhört stressigt. Att både jag och mannen och hans tonåriga son varit hemma mycket tillsammans sista halvåret blev nog den utlösande faktorn även om jag vet att jag grävt ner en hel del sorg i mitt inre som också behöver bearbetas och mitt i allt detta en identitetskris att upptäcka att man inte har den sexuella läggning man hela livet trott!

Dessa två klipp bidrog till min insikt och jag rekommenderar dem starkt:

Det sista klippet kunde lika gärna varit jag. . . 

En annan bra sak: Jag har fått en tid hos kuratorn på vårdcentralen och jag har hört att hon är jättebra! Hon lät bra (snäll och lugn, men inte för lugn) i telefonen också trots att jag hade en "hyperdag" och pratade helt osammanhängande med henne. Jag längtar!

Jag har varit på biblioteket och i bokhandlar och letat på nätet, men det verkar svårt att hitta böcker om bisexualitet. När man bor i en litet stad som jag och är bekant med bibliotekarien känns det lite genant att fråga efter den typen av böcker trots att jag sällan skäms för något annars. . . Någon som har tips att komma med?

Tankarna fladdrar åt alla håll och kanter och jag har otroligt svårt att fokusera! På dataskärmen har jag sju olika flikar uppe som jag klickar upp och ner och så fort jag reser mig för att hämta något eller göra något tar det bara sekunder innan jag glömt varför jag reste mig. . .

Nästa läkartid låg några veckor bort, men jag ringde idag och bokade om till måndag. Måste nog bli sjukskriven på deltid åtminstone. Där gjorde jag det igen; klickade upp en annan flik och glömde bort vad jag höll på med. Jag är så stressad utan att jag begriper varför! Dessutom är jag väldigt darrhänt ofta och det känns som att det hänger ihop med blodsockret. Har alltid haft lätt att känna av högt och lågt blodsocker, men har inga fel när man tar prover. Blir darrig och illamående och äter jag godis får jag huvudvärk. De förklarar det med att det är normalt när man är lång och smal, men just nu verkar det värre än vanligt. Sen undrar jag hur det är med blodtrycket. Det känns som att det bultar i huvudet och öronen ibland. . . 

Tur i oturen är att jag är ensam hemma till på fredag kväll vilket underlättar för mig. Tyvärr mår jag oftast bäst ensam. Dumt bara att komma på det när man redan har man och barn. . . Som jag självklart tycker om.

En positiv sak idag var att jag inte sov lika länge som jag gjort på senaste tiden och jag tog mig iväg till gymmet utan alltför mycket motvilja. Nu blir det nog soffläge resten av kvällen.

Arbetsveckan är över och eftersom mitt jobb är relativt ensamt har jag haft mycket tid att fundera. Det är som att jag inte kommer mig själv inpå livet när jag är hemma och har folk omkring mig. Jag tappar bort mig själv och vet inte vad jag själv vill eller om det är andra som vill saker. Konstigt. . . Jag som alltid sett mig som en som vet vad jag vill. Åtminstone ibland. När jag inreder. . . Och så. . .

Den här veckan har jag insett

• att jag förmodligen inte kommer att klara av att jobba heltid just nu
• att mitt ensamhetsbehov är mycket större än jag trodde
• att jag kanske måste sörja en del gammalt i "kappsäcken" för att må bättre
• en hel del annat som jag glömt igen

Det känns frustrerande att behöva vänta så länge på behandling, att få komma och prata med någon utomstående. Till viss del får jag väl skylla mig själv eftersom jag på mitt första, akuta läkarbesök sa att jag inte behövde prata med någon. . . Ja, ni hör ju; självförnekelse är nog det jag är i särklass bäst på! Jag har övat hårt och länge, fullkomligt omedvetet eller så är jag bara född så här. Vem vet? Mitt första "svarta hål" har jag när jag är fem år och mina föräldrar skiljs och min morfar dör, sen är de stadigt återkommande under alla besvärliga perioder i livet. Inte vet jag om man hunnit öva så mycket på förträngning när man är fem. Eller kanske var det då jag lärde mig och satte ribban?

Det är väl så att det måste komma ut någon gång, någonstans. I söndags satt jag och åkte i ett fullsatt tåg då tårarna plötsligt bara trängde ut ur ögonen! Jag grät inte utan de bara kom ändå! Väldigt mystiskt och väldigt besvärande. Det är som att sorgen svämmade över eftersom jag inte hade vett själv att ta itu med den.

Det blir inte så muntert att läsa här, men jag hoppas ju att det så småningom ska bli bättre och jag är så glad att ni läser!