Senaste inläggen

Av krangelmaja - 15 januari 2012 14:13

Att jobba går förvånansvärt bra, men som alltid har jag svårt med lagom. Första dagen var jag så exalterad att jag nästa dag låg sjuk i maginfluensa och feber på ett hotellrum långt hemifrån. Jo, för jag börjar inse att det kanske är det det beror på; att jag är så förtvivlat bra på att INTE lyssna på mig själv, som gjort att sjukdomarna bara avlöst varandra det senaste året. Men vad gör man när man inte törs lyssna på sig själv??

ANNONS
Av krangelmaja - 9 januari 2012 17:05

Imorgon bär det av mot jobb och faktiskt känns det ganska bra. Däremot är jag så arg på min man!! Tröga karlar! Varför fattar de aldrig något? Idag vill jag varken ha man eller barn, bara ett enkelt singelliv där jag får vara bland folk när jag själv väljer det. 


Varför så arg? Lite oklart. . . Men en sak som irriterar mig är att jag ska handla hem matvaror som han ska äta när jag är borta på jobb, men då jag kommer hem är kylen tom och han påstår att han väntar med att handla för att han inte ska missa något jag vill ha. *SUCK* 


Just nu funderar jag på att äta middag ensam och sen när jag är klar meddela att middagen är färdig. Moget? Nej, inte det minsta, men det har jag heller aldrig varit känd för att vara.

ANNONS
Av krangelmaja - 7 januari 2012 19:06

För att känna att jag gör några slags framsteg i mitt dåliga mående kom jag på att jag kunde mäta på en tiogradig skala, där 10 är sämt och 1 är bäst, hur dåligt eller bra jag mår. Den dag jag "klappade ihop" var en 9:a (det som fattades för att det skulle varit en 10:a är att jag hade velat ta livet av mig, men det ville jag inte och vill inte!). Första två veckorna därefter pendlade mellan 9 och 7 och nu efter nästan en månad är jag oftast mellan 8 och 6. 


Mest saknar jag att skratta. Det tog flera veckor innan jag kunde skratta. Nu händer det ibland, men inte så ofta som jag brukar. Så sällan att jag tycker det känns konstigt i ansiktet att använda skrattmusklerna. . .

Av krangelmaja - 6 januari 2012 19:12

Det går upp och det går ner. Idag gick jag upp ur sängen och sedan ramlade jag ner som en pannkaka. Det räckte med för många telefonsamtal (som jag inte ens orkade besvara) och en liiiiten tanke på jobbet, som jag envisas med att återgå till på tisdag. . . Som tur är får jag gå bredvid en kollega de första dagarna. På så vis har jag bra chefer- de är förstående. 


För min del känns det dessutom som om jag är mer stressad hemma där jag måste vara en snygg, trevlig, sexig, hårfri och glad fru som lagar god mat. Och vara en bra vän och syster som ställer upp och bjuder på middagar och passar barn. För att inte tala om att vara en pedagogisk mamma till ett halvvuxet barn med Aspergers syndrom! *PUST* På jobbet behöver jag "bara" jobba. . .


Medicinen hade fruktansvärda biverkningar de första två veckorna. Jag tappade känseln, blev yr, trött och illamående och hade svårt att känna när jag var kissnödig. Som tur är gav de med sig successivt och nu kan jag inte direkt känna av några konstigheter som jag kan koppla till medicinen. Däremot spökar mitt blodsocker känns det som. Jag har haft problem med det förut, men inte så här mycket och inga tester visar något!


Annars är jag TRÖTT! Så obeskrivligt trött. Jag sover 10 timmar/natt och det verkar aldrig bli bättre. (Sa jag att de glömde tålamodet när de tillverkade mig?) 


Mannen pendlar mellan att vara irriterad på mig och tycka att jag ska "rycka upp mig" och att vara hur gullig och orolig som helst. Själv roade jag mig med lite oskyldigt flirtande på gymmet på förmiddagen. . . Och inte med min man. . . Dåligt samvete? Nej, flirtande får mig att må bra och jag ser det mer som en hobby. Jag vet att han jag flirtade med är upptagen och tar därför för givet att det var lika oskyldigt från hans sida. Dessutom är jag en gladare fru mot min egen man när jag fått roa mig på egen hand en stund och vem gillar inte lite uppskattning? 

Av krangelmaja - 5 januari 2012 15:28

Man kan ju tycka att man borde ha koll på vem man är när man för länge sedan passerat 30-strecket, men jag är som sagt inte så bra på att lyssna på mig själv. . .


Därför blev jag minst sagt chockad när jag efter att ha träffat en ny kollega i höstas inte kunde sluta tänka på henne! Jag tittade på hennes facebook-bilder och fascinerades och drömde om henne på nätterna. Jag kunde inte bara skylla på att hon hade utstrålning och var otroligt snygg utan jag betedde mig precis som när man är kär! och begrep ingenting. . .


Efter lite självrannsakan och googlande förstod jag att jag är bisexuell och förstås alltid varit (så klart, det är ju inget man bara plötsligt blir). Det var bara det att jag, som säkert många andra, tänkt att man måste ha haft ihop det med båda könen för att få kalla sig det. Nu vet jag att så inte är fallet. Jag kan bli lika attraherad och intresserad av båda könen, det tog bara ett tag att begripa det.


När jag berättade för min bästa vän (efter en hel del vånda) var hennes svar bara: "Jaså, var det bara det! Det har jag fattat för länge sen!" Gissa om jag blev lättad?


Min kära make, som vet hur krånglig jag är har inte heller tagit illa upp på något vis och det är så klart otroligt skönt. Vi har alltid haft ett ganska öppet förhållande där mycket varit tillåtet så länge det sker under ärlighetens flagg och den andras samtycke. 


Däremot tror jag att jag lämnar mina föräldrar utanför det här. Speciellt efter min mammas ilskna uttalanden om den lesbiska bonden i "Bonde söker fru": "Jag förstår inte varför såna där måste vara med i TV!"


På ett sätt hade det varit lättare om jag varit tonåring. Hur kommer man ut ur garderoben som 30+:are?


Och idag har remissvaret från vuxenpsykiatrin kommit. Jag står i kö för "utredningssamtal".

Av krangelmaja - 4 januari 2012 15:30

Jag hade känt det komma länge, bara inte begripit vad det var. Lyssna på mig själv har aldrig varit min grej. Ingen aptit varken på mat, sex eller aktiviteter och många nätter låg jag vaken timtal, till synes pigg. Humöret och hela min person pendlade mellan ilska, hyperaktivitet och apati. Plötsligt en dag orkade jag inte ta mig upp ur sängen. Bara tanken på att kliva upp och göra frukost, välja kläder, borsta tänder och göra allt det där andra fick mig att gråta av utmattning.


På vårdcentralen begrep de mer än jag själv. Jag blev ordinerad Oralin och sjukskrevs trots protester från mig. Jag kan ju inte vara hemma från jobbet! Då kan de tro att jag är arbetsskygg! Kanske det är en del av problemet; att hela tiden ha en tanke om sig själv att man måste vara bäst. . .?


Nu väntar jag på att få komma till psykiatrin och prata av mig och kanske bli lite utredd i största allmänhet. Mitt vanliga, "friska" jag är väl inte så särdeles vanligt, men jag är i alla fall gift med en man, som för det mesta uppskattar mina egenheter och jag vill inte och kan inte vara någon annan än den jag är. Förhoppningsvis kommer jag ur detta som en starkare och klokare människa.

Presentation


Mitt i livet upptäcker jag att jag är bisexuell och drabbas nästan samtidigt av s k "utbrändhet" vilket gör att jag kommer i kontakt med psykiatrin där en efterlängtad utredning föreslås. Kanske jag har Asperger precis som min dotter?

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Andra bloggar

Följ bloggen

Följ Krångelmaja med Blogkeen
Följ Krångelmaja med Bloglovin'

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se