Arbetsveckan är över och eftersom mitt jobb är relativt ensamt har jag haft mycket tid att fundera. Det är som att jag inte kommer mig själv inpå livet när jag är hemma och har folk omkring mig. Jag tappar bort mig själv och vet inte vad jag själv vill eller om det är andra som vill saker. Konstigt. . . Jag som alltid sett mig som en som vet vad jag vill. Åtminstone ibland. När jag inreder. . . Och så. . .

Den här veckan har jag insett

• att jag förmodligen inte kommer att klara av att jobba heltid just nu
• att mitt ensamhetsbehov är mycket större än jag trodde
• att jag kanske måste sörja en del gammalt i "kappsäcken" för att må bättre
• en hel del annat som jag glömt igen

Det känns frustrerande att behöva vänta så länge på behandling, att få komma och prata med någon utomstående. Till viss del får jag väl skylla mig själv eftersom jag på mitt första, akuta läkarbesök sa att jag inte behövde prata med någon. . . Ja, ni hör ju; självförnekelse är nog det jag är i särklass bäst på! Jag har övat hårt och länge, fullkomligt omedvetet eller så är jag bara född så här. Vem vet? Mitt första "svarta hål" har jag när jag är fem år och mina föräldrar skiljs och min morfar dör, sen är de stadigt återkommande under alla besvärliga perioder i livet. Inte vet jag om man hunnit öva så mycket på förträngning när man är fem. Eller kanske var det då jag lärde mig och satte ribban?

Det är väl så att det måste komma ut någon gång, någonstans. I söndags satt jag och åkte i ett fullsatt tåg då tårarna plötsligt bara trängde ut ur ögonen! Jag grät inte utan de bara kom ändå! Väldigt mystiskt och väldigt besvärande. Det är som att sorgen svämmade över eftersom jag inte hade vett själv att ta itu med den.

Det blir inte så muntert att läsa här, men jag hoppas ju att det så småningom ska bli bättre och jag är så glad att ni läser! 

 

cw

17 januari 2012 19:50

Kära Krångelmaja jag tycker det är ett friskhetstecken att du grät.

Tårarna behöver komma ut och du måste inse att det är helt ok att gråta ut de innestängda känslorna. Även om du inte riktigt vet varför så tror jag det kan ha ett visst samband med dina föräldrars skilsmässa.

Din morfar dog samtidigt och du kanske blev rädd för allt som hände på en gång. Inte helt lätt att förstå då man bara är 5 år gammal.
Kanske ingen förklarade så mkt heller utan du skapade dig din egen sanning om vad som hände.

Jag tycker du ska ringa och be om sjukskrivning och att de skyndar på remissen till psykologen. Tänk så här att det är bra att du själv inser nu att du behöver lite hjälp att nysta i det som får dig att må dåligt,
Insikt är alltid bra.

Att förtränga jobbiga saker funkar ett tag men förr eller senare så måste det ut. Det blir ofta så att då vet man egentligen inte VARFÖR man mår som man mår. Du kommer dock att förstå lite bättre då du får hjälp med att sortera tankarna.
Sorg kan vara så mkt… inte bara död och sjukdom utan förluster av olika slag.

Ingen orkar alltid vara stark utan det är en styrka i sig att våga vara svag. Så tänker jag i varjefall.
Jag är övertygad om att du kommer att fixa detta… känn ingen press utan låt det ta den tid det tar.

Det där med att behöva vara ensam delar jag med dig. Egentid betyder mkt för mig också. Jag skulle inte alls ha ngt problem med att bo själv, snarare tvärtom:))). Jag skulle tycka det var väldigt vilsamt och skönt:)))

Lika bra jag slutar skriva nu för det tar ju aldrig slut på ord då jag sätter igång:)
Stor kram tänker på dig <3

 

Piedra

17 januari 2012 20:41

Det var förmodligen när du var fem år som du lärde dig förtränga. Det är ju så att allt det man förtränger och lägger locket på stannar kvar hos en. Till slut är det bara överfullt, och det rinner över på ett eller annat sätt. Men gråta är bra; det lättar på trycket. Prata, skriva, lära känna sig själv, våga möta det jobbiga är också sätt att lasta ur en del ur ryggsäcken.

http://piedra.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har bestämt mig för att lägga denna blogg i träda. Jag låter den finnas kvar om någon eventuellt kan finna någon glädje i att läsa tidigare inlägg, men jag har inte tid att sköta om både den här och min andra blogg och just nu har jag själv inget...

HURRA!! Jag är så GLAAAD!! Idag har jag fått min diagnos och äntligen känns det som att det är tillåtet att vara JAG precis som jag är!    Läkaren sa att enligt skattningarna jag gjort låg jag långt över "gränsvärdet" så det rådde absolut ingen t...

Imorgon är det den STORA DAGEN!! Jag ska till psykiatri- mottagningen för att göra min utredning. Antagligen ska jag väl få "stå till svars" för mina svarsalternativ i frågeformulären jag skickat in. Jag kommer nog vara lite nervös. . .   På sist...

Igår såg jag en repris av "Arga snickaren" (säsong 7 avsnitt 4) och kände plötsligt väldigt mycket igen mig i kvinnan som bodde i det röriga huset. Hennes diagnoser var ADHD och Asperger. Jag tror inte att jag har ADHD, men ibland undrar jag och det ...

Under min dotters utredning fick jag upp ögonen för en massa "konstiga" saker även hos mig själv. Jag har aldrig lidit av att vara jag, men jag har alltid känt mig annorlunda.   Något som alltid varit besvärligt är att jag haft svårt att se skill...