Ett besök på vuxenpsykiatrins öppenmottagning är avklarat. *PUST* Lite lätt ansiktsblind som jag är trodde jag först att läkarn var en helt annan person. . . Han frågade hur jag mådde och om jag åt ordentligt och hur mycket alkohol jag dricker! Hmmm. . . Jag var inte riktigt nöjd med de frågorna. 

Eftersom jag mår så otroligt mycket bättre såg varken han eller jag någon anledning till fortsatta besök där däremot skulle han forska i om de kunde hjälpa mig med en Asperger-utredning. Vi får väl se. Jag är skeptisk. Vem vill slösa vårdresurser på någon som ändå mår rätt bra? Nåja, det visar sig väl.

Medicinen, Oralin, har hjälpt mig att inte fokusera på så mycket "trams", som jag vanligtvis gör, men en sak kan jag inte släppa utan tycker nästan att det bara blir värre- att alla saker måste ligga på sin plats här hemma! Och rakt! Och att om man har fyra glas och ett går sönder vill jag kasta de tre övrig för att det inte ska bli ojämnt i skåpet. Eller att frukterna i fruktskålen måste vara av ojämnt antal, tex tre äpplen, fem apelsiner, en banan osv. Annars ser det fult ut. . . Tyvärr kom jag inte på det förrän efteråt när han frågade om jag hade några "tvång".

Sen har jag en annan jobbig ny grej för mig; jag drömmer mardrömmar VARJE NATT om att någon/några stökar till på olika sätt hemma hos mig eller bland mina saker! Analysera det den som kan! ;)

Det har verkligen vänt! Om det är ljuset eller pillren låter jag vara osagt, men jag tippar mest på tabletterna. Det viktiga är att det känns bra! Nu tänkte jag öka på arbetstiden till 75%.

I veckan har jag haft den förhatliga mensen. Första dagen fick jag så ont av min endomentrios att jag var tvungen att gå och lägga mig efter frukost igen. Tur att jag var ledig. För den som inte upplevt det kan det bäst beskrivas som värkar vid en förlossning ihop med kramper i tarmarna. . . Allt annat än skönt! Dessutom blöder jag ju som en rinnande vattenkran de första tre dagarna. Tur att jag snart får komma till gyn-mottagningen på undersökning. Jag håller verkligen tummarna för att jag har en cysta stor nog att kvalificera mig för operation! 

Samma dag fick jag migrän vilket inte är helt ovanligt när det gäller mig och mens. Det konstiga den här gången var att jag knappt hade huvudvärk bara alla andra symptom; illamående, ingen aptit, trötthet osv.

Den här veckan har fått mig att fundera lite extra på min smärttålighet. . . Det är ju vanligt med perceptionsstörningar för "Aspergare" och min dotter lider av det framför allt vad gäller hörsel och känsel. En av mina systrars söner, som nu är tonåring, kunde slå sig hur hårt som helst som liten utan att säga ett knyst och nu ska de utreda honom för Asperger. . . Själv har jag alltid upplevt att jag har en annorlunda känsel än andra. Jag tyckte inte att det var så farligt att föda barn och när jag har tatuerat mig har jag inte ens känt när de börjat tatuera! Massage ska vara hård, men gör jag likadant på min man som jag föredrar att ha det skriker han av smärta. 

Sen har vi det där med lukten. . . Mitt stora handikapp. Jag läste någonstans att det finns en lukt (jag hatar ordet doft och vägrar använda det) som i princip alla människor tycker om och det är nybakat bröd. jag kan härmed meddela att det finns två som inte gillar det- jag och min dotter (förstås). För min del är det så illa att jag helst låter bli att baka. Sen blir man ju kladdig också!! Bläää!! För övrigt är det oerhört jobbigt att känna lukten av andra människor på bussen, flyget, butikskön osv. Speciellt som många inte har förstånd att hålla avstånd! Och jag menar inte att man känner någons parfym eller om de ätit vitlök eller så utan jag känner lukt av mens, kissblöjor, armsvett, smutsigt hår och annat mer "närgånget".

Hos kuratorn i måndags hände inget nytt mer än att vi kom överens om att jag ska testa en cd med mindfullness-övningar tillsammans med henne. Jag vet att det ska vara bra, men jag gillar ju att fly med radio och TV och drömma mig bort! Det är ju så jag gjort hela livet. . . Nåja, jag ska ge det en ärlig chans för det kan ju vara bra att vara lite mer närvarande ibland i alla fall. Så jag inte stoppar in den varma kaffepannan i kylen fler gånger. . .

Dagens läkarbesök resulterade i en sjukskrivning på 50%. Läkaren ville skriva 100% och jag ville ha den på 25%. . . Nu återstår bara att få ihop det med jobbet. . .

Arbetsveckan är över och eftersom mitt jobb är relativt ensamt har jag haft mycket tid att fundera. Det är som att jag inte kommer mig själv inpå livet när jag är hemma och har folk omkring mig. Jag tappar bort mig själv och vet inte vad jag själv vill eller om det är andra som vill saker. Konstigt. . . Jag som alltid sett mig som en som vet vad jag vill. Åtminstone ibland. När jag inreder. . . Och så. . .

Den här veckan har jag insett

• att jag förmodligen inte kommer att klara av att jobba heltid just nu
• att mitt ensamhetsbehov är mycket större än jag trodde
• att jag kanske måste sörja en del gammalt i "kappsäcken" för att må bättre
• en hel del annat som jag glömt igen

Det känns frustrerande att behöva vänta så länge på behandling, att få komma och prata med någon utomstående. Till viss del får jag väl skylla mig själv eftersom jag på mitt första, akuta läkarbesök sa att jag inte behövde prata med någon. . . Ja, ni hör ju; självförnekelse är nog det jag är i särklass bäst på! Jag har övat hårt och länge, fullkomligt omedvetet eller så är jag bara född så här. Vem vet? Mitt första "svarta hål" har jag när jag är fem år och mina föräldrar skiljs och min morfar dör, sen är de stadigt återkommande under alla besvärliga perioder i livet. Inte vet jag om man hunnit öva så mycket på förträngning när man är fem. Eller kanske var det då jag lärde mig och satte ribban?

Det är väl så att det måste komma ut någon gång, någonstans. I söndags satt jag och åkte i ett fullsatt tåg då tårarna plötsligt bara trängde ut ur ögonen! Jag grät inte utan de bara kom ändå! Väldigt mystiskt och väldigt besvärande. Det är som att sorgen svämmade över eftersom jag inte hade vett själv att ta itu med den.

Det blir inte så muntert att läsa här, men jag hoppas ju att det så småningom ska bli bättre och jag är så glad att ni läser! 

Att jobba går förvånansvärt bra, men som alltid har jag svårt med lagom. Första dagen var jag så exalterad att jag nästa dag låg sjuk i maginfluensa och feber på ett hotellrum långt hemifrån. Jo, för jag börjar inse att det kanske är det det beror på; att jag är så förtvivlat bra på att INTE lyssna på mig själv, som gjort att sjukdomarna bara avlöst varandra det senaste året. Men vad gör man när man inte törs lyssna på sig själv??

För att känna att jag gör några slags framsteg i mitt dåliga mående kom jag på att jag kunde mäta på en tiogradig skala, där 10 är sämt och 1 är bäst, hur dåligt eller bra jag mår. Den dag jag "klappade ihop" var en 9:a (det som fattades för att det skulle varit en 10:a är att jag hade velat ta livet av mig, men det ville jag inte och vill inte!). Första två veckorna därefter pendlade mellan 9 och 7 och nu efter nästan en månad är jag oftast mellan 8 och 6. 

Mest saknar jag att skratta. Det tog flera veckor innan jag kunde skratta. Nu händer det ibland, men inte så ofta som jag brukar. Så sällan att jag tycker det känns konstigt i ansiktet att använda skrattmusklerna. . .

Det går upp och det går ner. Idag gick jag upp ur sängen och sedan ramlade jag ner som en pannkaka. Det räckte med för många telefonsamtal (som jag inte ens orkade besvara) och en liiiiten tanke på jobbet, som jag envisas med att återgå till på tisdag. . . Som tur är får jag gå bredvid en kollega de första dagarna. På så vis har jag bra chefer- de är förstående. 

För min del känns det dessutom som om jag är mer stressad hemma där jag måste vara en snygg, trevlig, sexig, hårfri och glad fru som lagar god mat. Och vara en bra vän och syster som ställer upp och bjuder på middagar och passar barn. För att inte tala om att vara en pedagogisk mamma till ett halvvuxet barn med Aspergers syndrom! *PUST* På jobbet behöver jag "bara" jobba. . .

Medicinen hade fruktansvärda biverkningar de första två veckorna. Jag tappade känseln, blev yr, trött och illamående och hade svårt att känna när jag var kissnödig. Som tur är gav de med sig successivt och nu kan jag inte direkt känna av några konstigheter som jag kan koppla till medicinen. Däremot spökar mitt blodsocker känns det som. Jag har haft problem med det förut, men inte så här mycket och inga tester visar något!

Annars är jag TRÖTT! Så obeskrivligt trött. Jag sover 10 timmar/natt och det verkar aldrig bli bättre. (Sa jag att de glömde tålamodet när de tillverkade mig?) 

Mannen pendlar mellan att vara irriterad på mig och tycka att jag ska "rycka upp mig" och att vara hur gullig och orolig som helst. Själv roade jag mig med lite oskyldigt flirtande på gymmet på förmiddagen. . . Och inte med min man. . . Dåligt samvete? Nej, flirtande får mig att må bra och jag ser det mer som en hobby. Jag vet att han jag flirtade med är upptagen och tar därför för givet att det var lika oskyldigt från hans sida. Dessutom är jag en gladare fru mot min egen man när jag fått roa mig på egen hand en stund och vem gillar inte lite uppskattning? 

Jag hade känt det komma länge, bara inte begripit vad det var. Lyssna på mig själv har aldrig varit min grej. Ingen aptit varken på mat, sex eller aktiviteter och många nätter låg jag vaken timtal, till synes pigg. Humöret och hela min person pendlade mellan ilska, hyperaktivitet och apati. Plötsligt en dag orkade jag inte ta mig upp ur sängen. Bara tanken på att kliva upp och göra frukost, välja kläder, borsta tänder och göra allt det där andra fick mig att gråta av utmattning.

På vårdcentralen begrep de mer än jag själv. Jag blev ordinerad Oralin och sjukskrevs trots protester från mig. Jag kan ju inte vara hemma från jobbet! Då kan de tro att jag är arbetsskygg! Kanske det är en del av problemet; att hela tiden ha en tanke om sig själv att man måste vara bäst. . .?

Nu väntar jag på att få komma till psykiatrin och prata av mig och kanske bli lite utredd i största allmänhet. Mitt vanliga, "friska" jag är väl inte så särdeles vanligt, men jag är i alla fall gift med en man, som för det mesta uppskattar mina egenheter och jag vill inte och kan inte vara någon annan än den jag är. Förhoppningsvis kommer jag ur detta som en starkare och klokare människa.